Det är så att jag har, den senaste tiden, insett att jag är medberoende. Och för dem som inte vet vad det innebär så är det en person som levt med anhöriga som har ett missbruk. Jag har i princip levt hela mitt liv med anhöriga som haft missbruk. Jag har dock inte riktigt förstått att jag varit medberoende förrän väldigt sent. Men idag är jag väldigt medveten och jag arbetar varje dag med mig själv för att bli kvitt allt vad beroendet innebär. Det kommer ta otroligt lång tid för jag kommer behöva ändra nästintill hela min personlighet.
Jag kan idag erkänna mina brister och då erkänna att jag är en väldigt elak person. Jag har alltid sett mig själv som ärlig och en jäkla pessimist. Ärlig kommer jag alltid vara men jag kommer behöva tänka mig för ordentligt innan jag talar för det är oftast där jag blir så hemskt elak. Det är svårt att skaka av ett beteende man levt med i hela sitt (korta) liv, men jag tänker iaf ge det ett försök. Det svåraste kommer bli kontrollbehovet helt klart!
Och idag var jag på mitt första Al-anon möte, ett möte likt AA-möte fast för anhöriga. Det är otroligt givande att få höra andra dela med sig och man känner igen sig så väl i vad de berättar. Det är dock väldigt konstigt att det är så få som tar sig till mötena när det är så otroligt många missbrukare. På 300 missbrukare är det ungefär 60 anhöriga, på ett år. Jag blir förvånad eftersom jag själv varit så djupt ner på botten och nära till självmords. Jag vet att det finns fler som är där jag var för några veckor sedan och blir förvånad att man inte skaffar hjälp. Anhörighetsprogrammet har hjälpt mig otroligt mycket på bara den korta tiden som gått. Redan första dagarna gick jag från ett totalt mörker till att se ett litet ljus och därmed kunnat ta mig framåt. Det där mörkret jag levt i den senaste tiden har varit så hemskt och jag vill aldrig tillbaka dit. När man lever med en missbrukare så påverkar inte det bara en anhörig. Ens familj påverkas och likaså vänner och arbetskamrater. Jag har fått höra att man såg på mig att jag tynade bort och slutade vara mig själv. Fast har jag egentligen någonsin varit mig själv? Jag har ju trots allt levt som medberoende i hela mitt liv.
Det påverkar en så sjukt mycket när man är medberoende. Jag dras till personer som jag tror att jag kan hjälpa. Jag ville hjälpa mina nära när de hade missbruk och jag misslyckades, jag föll för mitt ex trots att jag visste att han hade ett förflutet med droger men trodde på något vis att jag skulle kunna hjälpa honom med. Men självklart så gick inte det. Jag är maktlös inför drogen och missbrukaren, det är inte upp till mig att laga det som är trasigt. Men jag har inte förstått det förrän nu och det har gjort så att jag hamnade på det djupaste djupa, jag är helt chockad över att jag klarat av vardagen så som jag har mått. Jag kan inte säga något annat än att vi med ett medberoende är så sjukt starka!
Jag har fortfarande stunder på dagarna då jag sjunker ner lite och känner allt som jag hållit inne de senaste åren, vilket är okej för det går inte att fortsätta hålla känslorna inne. Men idag har jag iaf lite mer kunskap och kan hjälpa mig själv att hitta tillbaka till ljuset. Jag har dessutom hjälp när jag går på Al-anon möten. Där har man en gemenskap som inte många andra kan förstå. Det går inte riktigt att förklara för någon, som inte har samma känslor, hur det är att leva såhär. Men det hjälper absolut att prata med de som faktiskt förstår. Jag tycker absolut att man ska vara öppen med sin situation för det är inget att skämmas över. Tyvärr dömer folk väldigt fort (jag brukade vara en av dem) och stämplar en för vad de får höra. Men det är en sjukdom och en jävligt svår sådan att blir frisk från. Men jag ska iaf göra ett försök och jag accepterar all hjälp jag kan få, för det kommer jag behöva. Jag är glad att jag har min familj som är väldigt stöttande och även nyfunna vänner som stöttar mig så gott de kan och förhoppningsvis inte dömer mig.